underbaramicke

Vet inte vad jag ska säga längre.
Har inte skrivit här på ett tag.
Men nu har jag i alla fall jobbat, halvtid.
Känns rätt bra. Men saknaden efter Micke är oändlig.
Och varje gång det är nått, så tänker jag: "Jag kan ringa Micke och fråga" (!?)
Jag förstår inte mig själv. Jag vet att han är borta, men har ändå inte riktigt
vant mig vid det. Eller så vet inte mitt psyke ännu att han är borta.
Ja men jag saknar mitt andra halva SÅÅÅÅ otroligt mycket.
Jag drack 4 öl i fredags, det gick bra. Kände mig inte ledsen eller nåt.
Men jag tänkte på Micke, hur gott han skulle tycka att det
var med en öl.
Men jag fattar att jag aldrig mer kommer få se honom.
Det gör bara så ont. Om man spolar tillbaka till dom
tre första veckorna, så trodde jag aldrig att jag skulle komma så långt
som jag har gjort idag. Inte för att jag har kommit jätte långt, men endå.
Folk berömmer mig för min styrka hela tiden. Tack!
Hoppas endå i allt, att en dag så kommer jag tänka på Micke,
fyllas med värme i mitt hjärta och endå må bra även fast han inte
finns kvar. Och kunna njuta av livet.
Dit har jag inte kommit ÄN!


Sov gott Ängeln min!