underbaramicke

Jag har aldrig tyckt om att få kramar av människor,
jag har aldrig tyckt om när nån tycker synd om mig och ska trösta.
Däremot har jag alltid älskat uppmärksamhet.

I dag:
Det känns skönt att få kramar i sorgen,
jag tycker synd om mig själv.
Hatar att om jag kliver in i ett rum är uppmärksamheten
riktad mot mig p.g.a allt som har hänt.

Men allt har en mening sägs det. Jag hittar faan ingen mening i det här som hänt.
Jag känner inte att det ALLS kommer gå över. Efter begravningen var det inte alls bättre.
Jag känner ingenting, förutom att jag älskar och saknar Micke så jävla mycket
att det går inte att beskriva med ord.

Jag har börjat jobba. Känns tungt, det tar emot. Allt tar emot just nu!
Jag vet inte vad jag ska säga om saker och ting. Jag vet inte vad jag ska göra.

Jag är den sista tjejen Micke älskat, han är den första jag älskat på riktigt.
Men nu vet jag i alla fall vad kärlek är. Tack min ängel.


Älskling jag saknar dig så!