underbaramicke

Snart är det prick två månader sen. Känns jäkligt sjukt. Är detta sant!?
Har tiden verkligen runnit iväg så? Och har jag varit ensam så länge?
Jag saknar honom hela tiden, biter verkligen i hop stenhårt. Och försöker att tänka positivt ändå.
Men det är jäkligt svårt. Vet liksom inte hur jag ska leva ett normalt liv. Fast jag försöker, har vart ute i lördags.
Det var trevligt och kul. Men mitt liv suger känns det som. Och lyllos alla jävlar som får sova med den dom älskar varje natt. Och bara ta det för givet. Det gjorde jag alltid med Micke. Klart jag sover med han liksom. Men jag mös varje jävla sekund. Vi somna direkt i varandras famn,helt jävla underbart. Min mamma sa en gång den man älskar somnar man direkt i famnen på, man känner sig trygg. Som ett litet barn tryggt i mammans famn. Jag håller med.
Så kändes det med Micke. Tryggt, mysigt,varmt och alldeles jävla underbart.

En liten fågel viska i mitt öra,
att Micke tyckte om mig SÅÅÅ grymt mycket.
Och att han aldrig titta åt nån annans håll.
Jag var det enda i hans tankar.

-Fast å andra sidan älskling, det visste jag redan.
Vi visste båda två vart vi hade varandra.

Saknar dig så otroligt, det vet du.
Saknar våran "sovställning" med dig.
Ligger alltid den, fastän jag sover ensam.
I hopp om att du endå kanske ligger brevid.