Älskar
Jag fattar inte, jag fattar inte varför jag tänker på det här.
Detta ser jag spelas upp om och om igen i mitt huvud:
Micke och jag kommer in på dagiset och ska hämta vårt barn, en skit liten söt son.
Som springer och skriker "pappa, mamma". Och Micke blir skit sprallig av att se den lille saken.
Och sjunker ner mot golvet med öppna armar. Tar emot den lille krabaten. Medans jag står lycklig
och ser på, böjer mig ner och ger dom både en puss...
Låter det Psykopatiskt? Kom in i mitt huvud, där spelas det upp såna här scener hela tiden.
Gjorde aldrig det när Micke levde. Kanske för att jag visste att vi skulle få allt det där sen.
Men nu måste jag ge upp. Kommer aldrig att hända med Micke. Micke finns inte.
Varför kan inte min hjärna sluta såra mig? Sluta spela upp gulliga , sårande scener
involverande världens underbaraste pappa/man och skit söt son som ser ut som Micke....
SLUTA! GE UPP! Micke blir inte far till mina barn.... Fan fan. Våra barn skulle ju få de som bäst.
Jag älskar barn. Jag vill ha 4 stycken. Men Micke han ville bara ha 2... - Har jag för mig.
Ser ni skillnaden i meningen ovanför? jag VILL ha, Micke VILLE ha....
Jag vet men detta tar aldrig slut... Hur långt tid har det gått? Typ 3 månader, jag vet inte. Kanske känns lite bättre, sorgen har väl lagt sig. Men jag kan säga en sak, det är FAN inget som gått över. Inget alls. Jag får knappt prata om Micke för folk verkar det som. Och alltid när folk pratar om saker, kommer jag och tänka på Micke. Då kan jag säga "bla bla, så bruka Micke göra"
Folk blir helt stum. Jag vet att dom inte vet vad dom ska säga e.tc. Men om dom ser att jag endå är så "okej" över att prata om honom. Varför bara bli helt stum och storögd. Typ: "Oj hon pratar om honom, spela oberörd, låtsas som inget har hänt. Om jag inte rör en min så märks jag inte".
Lägg av! Jag vill prata om han, jag vill känna han hela tiden. Ni andra kan ju ringa er partner. Eller träffas. Vadsomhelst.
Jag kan bara prata om min älskling, och på så sätt känna mig "nära" honom.
Ibland när jag pratar om honom och säger nått kul, känns det som att han är nära mig och ler. Jag kan nästan känna ett leende i nacken. Och det älskar jag. Så snälla låt mig få prata, tjata, älta om Micke som att jag vore en nykär tonåring.
Jag behöver det, och jag vill det. Jag tror han tycker om det också.
Behöver inte
skriva det jämt.
Du borde veta..
Att JAG ÄLSKAR DIG!
