underbaramicke

I dag skulle jag och mamma skjutsa Carro till pendeltåget.
Såg Mickes pappas bil vid kyrkogården.
Jag blev genast stel i kroppen. Och kände mig kall.
Mickes familj är säkert där jätte ofta, och kanske vänner och så.
Jag har bara varit där en gång, trots att jag bor kanske 500 meter
från kyrkogården. Jag kan inte gå till graven, jag kan bara inte.
Förlåt Micke, du tror kanske att jag inte bryr mig.
Men det gör jag. Hoppas att du vet det. Även fast jag inte kan
komma till din grav. Trodde faktiskt att jag skulle gå varje dag, men
jag kan fan inte. Jag har vart där en gång.
Det känns lättare om jag inte har med Micke att göra på
ett tag. Eller missförstå mig rätt.
Jag menar, jag kan se han på bilder och så.
Men jag kan inte gå till graven, kan inte åka till Järna,
kan knappt höra nån prata om Järna. Jag vet inte, men så känns det.
Det känns lättare i hjärtat om jag inte "vet".
Svårt att förstå för er som läser. Ni tänker kanse att jag
är ett pucko som inte vill ha med Micke och göra.
Men så menar jag inte. Jag försöker bara överleva på mitt egna sätt.
Alla tar ju olika på sorgen, detta är mitt sätt att bearbeta.
Men jag skulle aldrig sluta titta på hans foton, eller videon med honom.
För i framtiden, vill jag kunna ta fram bilder på honom och le.
Inte bryta i hop, för att jag tidigare inte kunnat tittat på hans bilder.
Andra vill helst inte se han på nån bild.


Förlåt mig Micke.
Jag går till graven
när jag har blivit starkare.
Älskar dig, det vet du min Ängel