underbaramicke

Jag vaknade. Kan inte somna om.
Drömde om Micke. Allting är så verkligt.
Ibland är drömmarna bara konstiga, men oftast verkliga.
Jag saknar min ärta så otroligt mycket,
inget går över som folk säger. Och varför säger dom ens det?
Det kommer ju aldrig gå över.
Jag drömde härom natten.
Att jag och Micke var på BB, och jag födde vårt barn.
En dotter, men jätte mycket mörkt hår, och jätte lik sin pappa.
Med Mickes stora läppar och lite hans näsa. Så gullig.
Men sen vaknade jag. Då vart jag så arg. Jag vill
fortsätta drömma. Micke vart så glad när jag födde vårt barn.
Och jag med, jag grät av lycka.
Det lär jag ju aldrig få uppleva.
Jag grät i går, och sa till mamma att jag kommer
nog leva minst 40 år till (63 år). Det är så orättvist.
Och under mitt liv, kommer jag ha i tankarna:
"Det skulle vara jag och Micke"!



Saknar dig hela tiden.
Önskar jag kunde göra nått.
Ärtan <3 Bävis