underbaramicke

När Micke levde klagade jag jämt på att det bara var jag som ringde han.
Han tyckte inte lika, han tyckte han ringde mig minst lika mycket.
Vi sågs varje dag, vi var ju varje dag, ska man behöva prata i telefonen
86963 ggr om dan, så tyckte han typ. Jag tyckte ja det kan man väl om man älskar varandra.
Han tyckte jämt allmänt att det var jobbigt att prata i telefonen. Han orkade ofta inte heller svara
när nån ringde han. Sån var han.
Men när jag ringde från Turkiet då hörde man att han vart riktigt glad (han var ju glad annars också när man ringde).
Det är ju självklart.
Hursomhelst. Nu märker jag, ja Micke du hade rätt... Du ringde mig väldigt mycket, jämt och ständigt.
Även fast du inte gillar att prata i telefonen. Min telefon har vart helt tyst. Visst ringer mina vänner och messar.
Men inte som med Micke. Helt tyst! Ingen signal, ingen bild på Micke och inte texten ÄLSK! Som det stod när han ringde.
Jag och Micke vaknade på morgonen, gick till våra jobb. Man kunde nästan klocka oss, från kl 8:30 började vårt messande. Och vi messade varandra hela dagen tills både slutade kl 16. Sen ringde vi varandra, antingen han eller jag.
Efter nån timme. Sen sågs vi igen. På jobbet så brukade dom säga att jag aldrig skulle klara mig utan min mobil.
Då sa jag bara, jag kan inte rå för att min pojkvän messar mig. Och vad skickade vi för mess kan man ju undra?
 "Nu går jag på toan vad gör du?" "Jag ska snart äta lunch" "Ska vi hyra film ikväll?" "Jag saknar dig, saknar du mig?"
Men nu är telefonen tyst, så tyst... Saknar min älskling så fruktansvärt. Inte för samtalen.
Utan för att han är förjävlaste vackraste och underbaraste människan som finns/fanns.



Ärtan, det är tomt.
Kan inte sluta tänka på dig.
Kom...