Bild efter bild

Jag kollar på bilder på Micke. Och gråter så jävla mycket.
Inser att jag faktiskt aldrig kommer få se dessa miner igen. Eller röra vid han.
Lukta på honom. Krama om honom , eller han mig.
Jag gråter och säger, jag vill inte, jag vill inte hela tiden.
JAG VILL INTE ATT DU SKA VARA BORTA MICKE!
Vi skulle ju leva ett liv i hop. Vi skulle ju ha ett hus. Och du skulle ha en friggebod med dina saker.
Jag tror aldrig jag kommer  att komma över detta.
Jag vet vart du är. Du är i Thailand, med en splitter ny mc och åker.
Sen badar du. Och fiskar stora fiskar tror jag.
Men jag vill att du ska vara här med oss alla. Alla vi som saknar och älskar dig.
Hoppas du har det bra i alla fall.
Billy saknar pappa också, det märks. Hon söker tröst hos mamma hela tiden.
Hon vill gosa, och verkar vara ledsen.
Fy fan vad livet är orättvist. Den vackraste, absolut snällaste killen fick gå.
VARFÖR? Snälla, vill ha dig här ju.
Imorgon är det begravning för dig. Hoppas det blir vackert. Det är du värd. Du är värt allt guld på denna
jord. 

Jag behöver dina armar i natt, jag behöver dig mer nu än nånsin.
Om du håller mig hårt, så håller vi om varandra för alltid.

Jag älskar dig. Dina minnen lever kvar i mitt hjärta, din bild lever i mitt huvud.
Och ditt ljus släcks aldrig hos mig...

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0