underbaramicke

En helt vanlig tisdag.
Jag vaknade gick till jobbet klockan 7:00.
Messade lite med Micke under lunchen, vi skulle käka thaimat och planera
vår framtid lite. Skulle "förbättra" vårt förhållande. Vi var båda glada, såg fram emot det.
Vi var ett litet tönt par.
Sen gick jag till stan, mötte upp min syster. Vi gick till mitt jobbs kontor.
Min syster skulle söka jobb, och jag skulle hämta tidrapporter. Klockan var ungefär 16 då.
Sen lämnade min syster mig, jag gick på stan tills klockan var 17:05, då min buss skulle gå.
Jag gick in på Åhlens, såg gosedjuret som Micke ville ha. Jag log lite för mig själv, och tänkte att
jag skulle köpa den till han. Klockan var ca 17:00, jag gick snabbt mot bussen. Åkte hem.
När jag kom hem gjorde jag mat. Åt lite. Satte mig vid datan. Sen kom mamma hem.
Det ringde på mammas telefon. Mamma började gråta. Jag frågade var det va, men hon ville inget säga.
Så skrek jag att hon behövde inte behandla mig som en unge. Då sa hon sätt dig i soffan.
Jag ville stå, så jag sa nej jag kan stå.
Mamma satt i soffan, och sa "det har hänt en sak"
Sen ställde hon sig brevid mig. Och jag sa, det är Micke va?
Då nickade mamma med huvudet, och sa "Ja, det är Micke"...
Då blev det svart, jag skrek. Slog mamma,och viftade med armarna.
Föll ihop, spotta ut snuset på golvet. Och skrek. Och grät.
Mamma grät jätte mycket. Jag visste vid detta tillfälle att det bara
hade vart en olycka. Jag hade ett hopp om han fortfarande levde.
Jag ringde hans bror, han frågade vart jag hade hört det ifrån.
Sen avlsutade han med, vi får hoppas att det inte är Micke.
För den killen som har åkt på MC:n har dött. Han lever inte.
Jag levde på ett hopp dessa timmar, jag vankade fram och tillbaka.
Skrek, och grät.
Jag ringde till polisen. Dom sa att jag skulle åka till sjukhuset. Där får jag veta.
Sen var vi på väg till sjukhuset, då ringde min mobil. Ett nummer jag inte hade.
Det var Mickes brorsas tjej.  Hennes ord var: "Det var Micke som åkte MC:n, han är borta. Det var han"
Jag trodde först hon sa att de inte var han, jag va lättad. Men jag var tvungen att fråga om och om igen.
Till slut insåg jag, att det var han. Jag bröt i hop, utanför mammas lägenhet på väg till bilen.
Och började springa. Jag sprang tillbaka till lägenheten. Min systers killkompis sprang efter mig,
och försökte stoppa mig.
Vi åkte till sjukhuset, så jag skulle få lugnande. Det visade sig att Mickes bror,pappa,pappas flickvän + hennes barn, och hans brors flickvän satt i ett rum. Jag gick in till dom. Brevid rummet, i ett annat rum låg Micke.
Vi hade en doktorn (otroligt snäll vill jag tillägga), hon frågade om jag ville se honom. Jag trodde han levde.
"Nej Malin, Micke är borta. Han kommer inte tillbaka". Jag grät, och grät. Ville inte se han. Jag vill inte.
Men sen så tänkte jag att det är nog bäst för en själv om man går in.
Så doktorn följde med mig in. Jag bröt ihop. Föll ner på golvet.
Där låg han, på en brits. En filt ända upp till bröstet nästan, ena handen på filten. Och med höger kind vänd mot kudden.
Brevid fanns ett bord, med ett ljus och en bibel.
Jag grät och skrek. "AAAAAAAAAAAAAA, NEEEEEEEEEEEEEJ" Var det som kom ut ur mig.
Varför, nej, nej... jag vill inte. Han får inte lämna mig. Han är inte död, jag såg han blicka, är ni säkra på att han är borta.
Tusen grejer i mitt huvud. Och ett hjärta, mitt hjärta som krossades i tusen bitar. Jag kände på hans hand, kollade på hans fingrar. Sa till doktorn att jag älskar hans händer, han har de finaste händer jag sett på en kille. Han var helt kall.
Och hans stora och alltid så röda läppar var vita. Det hade bara gått fyra timmar, men han såg inte ut som Micke riktigt.
Jag tog mig tid. Pratade med han. Viskade i hans öra en massa olika saker. Och avslutade sen med, Jag älskar dig för evigt. Gick ut till resten av familjen. Jag ville bara åka hem. Kunde inte vara kvar. Fick insömningspiller av sjukhuset.
Kom hem, pratade,skrek och grät. Tog ett piller och somnade. Jag drömde den härligaste drömmen om Micke den natten. Den var så verklig. Kändes som att han var där på riktigt och pratade med mig.
Sen dess har jag räknat dagarna. Först var det 2 dagar sen jag träffade honom och pratade med honom. Sen 5,10,15 och nu 24 dagar sen. Det känns mer tomt för var dag. Men jag hoppas jag tar mig igenom det här.

Älskade ängel. Jag älskar dig så starkt.
Jag gråter så mycket tårar.
Mitt hjärta blöder.
Vila i frid