underbaramicke

I går fyllde jag år. Och om möjligt så saknade jag Micke ännu mer i går.
Jag ser bara hans glada min framför mig när han skulle ge mig hans present som han köpt. (han var jämt så stolt över presenter som han skulle ge mig )
Om han nu hade varit här med mig.
Och det känns så tomt. I elva dagars tid har jag vaknat upp själv i sängen.
Jag vet inte hur mycket mer jag klarar av. Mitt hjärta gör så ont, mitt huvud är så tomt.
Mamma vill hela tiden göra saker för mig, med mig.
Men jag vill inte göra nått. Jag vill bara att Micke ska komma tillbaka.
Det är det enda jag önskar mig.
Det är så overkligt att han är borta, jag får nästan nypa mig själv.
Igår låg jag i sängen och tänkte innan jag skulle somna.
Så tänkte jag att detta var bara en mardröm, att snart skulle jag vakna och se Micke ligga brevid mig och hålla om mig.
Allt känns så verkligt i mina drömmar, som att jag lever två liv.
Ett med Micke, och ett här. Vi pratar och umgås, har kul och sånt. Men sen vaknar jag och inser att de bara var en dröm.
Och det är då det kommer, alla tårar och ensamheten. Det här är det värsta som hänt mig i mitt liv.
Men jag vet att varje natt får jag se honom, min Michael. Och de gör mig glad.

Älskar dig! Det är så tomt, och kallt utan dig ÄLSKLING!