En månad sen..
Sist jag skrev här. Jag har firat jul i skutskär, Gävle. Det har vart jätte mysigt.
Lite ledsamt var det, med tanke på att Micke inte var med mig.
Han var säkert där i nån form. Men jag kunde inte se han i alla fall, som ni förstår.
Om typ två veckor, eller så har det gått fem månader. Snart ett halv år.
Jag och Micke skulle fira 1,5 år vid "alla hjärtans dag".
Folk frågar mig hur länge jag och Micke var tillsammans.
Jag frågade "chans" på honom den 11:e Augusti 2007.
Så vi satte 12 Augusti 2007. Fast vi var med varandra varje dag typ sen Mars det året.
Sen visste jag vem han var innan och han vem jag var innan. Vi var ju inte HELT okända.
En fråga.. Spelar det ens nån roll hur länge vi var ett par?
Har det nån betydelse känslomässigt? Visst hade vi vart ett par i fem år hade vi vart med om mer.
Men vi var ett par i lite över ett år. Och jag tycker det räcker.
Jag visste, och han visste att det skulle vara "vi".
2007-08-11
Jag ringde Micke när jag var på besök i Gävle. Jag var på "Cityfesten" med mina gamla kompisar därifrån.
Jag var lite dragen, men absolut inte full. Min kompis tyckte att jag tjatade SÅ mycket om Micke, att det var ju faktiskt uppenbart att jag var kär i honom. Men det tyckte inte jag. Jag sa hela tiden att vi bara var vänner. BARA vänner? Som sågs varje dag, åt mat tillsammans jämt, sov jämt i hop, spenderade helgerna och fritiden tillsammans. Ha ha. Vilket skämt från min sida. Jag ringde hursomhelst.
Mitt samtal:
Malin : Micke, jag måste berätta en sak för dig.
Micke: Aha! Berätta på.
Jag kommer i håg att jag vred och vände mig på stolen. Min kompis manade på mig i bakgrunden.
Ma: Jag tycker om dig.
Mi: Jag tycker om dig med.
Ma: Jo jag förstår det, men jag menar mer än en vän.
Mi: Ja jag med. Jag förstod vad du menade.
Ma: Va varför har du inte sagt nått då?
Mi: Haha. Skumt. Konstigt. Att det skulle bli så här. Varför ska jag säga?
Ma: Ja har du kul då?
Mi: Det är en tjej som är ganska "på" mig.
Ma: Säg stopp, nu har du faktiskt en flickvän. Säg det! SÄG det NU!
Mi: Ja. Haha. Konstigt det känns. Ja att de skulle bli såhär. Du och jag.
Vi skulle höras dagen efter. Men jag ringde aldrig. Vi ringde varandra VARJE dag. Nu var telefonen tyst.
Jag skulle åka tillbaka hem dagen efter. Till slut på tåget så ringde det. Då var det han.
Jag vågade knappt svara, lät det gå flera signaler. Sen svarade jag.
Man hörde på oss båda att vi var blyg. Vi bestämde att vi skulle ses när jag kom hem.
Nu skulle vi ses för första gången som ett par. Skum känsla!
Jo jag kommer faktiskt i håg det där samtalet jätte bra. Jag hör nästan Mickes röst, hur glad han blir av att jag berättar att jag vill vara mer än en vän. Jag hör hans röst. Jag hör min egen röst också. Kommer i håg exakt allt!
Det minnet ska jag bevara längst av alla minnen, jag ska bevara det i mitt hjärta.
Saknar dig hela tiden.
Lite ledsamt var det, med tanke på att Micke inte var med mig.
Han var säkert där i nån form. Men jag kunde inte se han i alla fall, som ni förstår.
Om typ två veckor, eller så har det gått fem månader. Snart ett halv år.
Jag och Micke skulle fira 1,5 år vid "alla hjärtans dag".
Folk frågar mig hur länge jag och Micke var tillsammans.
Jag frågade "chans" på honom den 11:e Augusti 2007.
Så vi satte 12 Augusti 2007. Fast vi var med varandra varje dag typ sen Mars det året.
Sen visste jag vem han var innan och han vem jag var innan. Vi var ju inte HELT okända.
En fråga.. Spelar det ens nån roll hur länge vi var ett par?
Har det nån betydelse känslomässigt? Visst hade vi vart ett par i fem år hade vi vart med om mer.
Men vi var ett par i lite över ett år. Och jag tycker det räcker.
Jag visste, och han visste att det skulle vara "vi".
2007-08-11
Jag ringde Micke när jag var på besök i Gävle. Jag var på "Cityfesten" med mina gamla kompisar därifrån.
Jag var lite dragen, men absolut inte full. Min kompis tyckte att jag tjatade SÅ mycket om Micke, att det var ju faktiskt uppenbart att jag var kär i honom. Men det tyckte inte jag. Jag sa hela tiden att vi bara var vänner. BARA vänner? Som sågs varje dag, åt mat tillsammans jämt, sov jämt i hop, spenderade helgerna och fritiden tillsammans. Ha ha. Vilket skämt från min sida. Jag ringde hursomhelst.
Mitt samtal:
Malin : Micke, jag måste berätta en sak för dig.
Micke: Aha! Berätta på.
Jag kommer i håg att jag vred och vände mig på stolen. Min kompis manade på mig i bakgrunden.
Ma: Jag tycker om dig.
Mi: Jag tycker om dig med.
Ma: Jo jag förstår det, men jag menar mer än en vän.
Mi: Ja jag med. Jag förstod vad du menade.
Ma: Va varför har du inte sagt nått då?
Mi: Haha. Skumt. Konstigt. Att det skulle bli så här. Varför ska jag säga?
Ma: Ja har du kul då?
Mi: Det är en tjej som är ganska "på" mig.
Ma: Säg stopp, nu har du faktiskt en flickvän. Säg det! SÄG det NU!
Mi: Ja. Haha. Konstigt det känns. Ja att de skulle bli såhär. Du och jag.
Vi skulle höras dagen efter. Men jag ringde aldrig. Vi ringde varandra VARJE dag. Nu var telefonen tyst.
Jag skulle åka tillbaka hem dagen efter. Till slut på tåget så ringde det. Då var det han.
Jag vågade knappt svara, lät det gå flera signaler. Sen svarade jag.
Man hörde på oss båda att vi var blyg. Vi bestämde att vi skulle ses när jag kom hem.
Nu skulle vi ses för första gången som ett par. Skum känsla!
Jo jag kommer faktiskt i håg det där samtalet jätte bra. Jag hör nästan Mickes röst, hur glad han blir av att jag berättar att jag vill vara mer än en vän. Jag hör hans röst. Jag hör min egen röst också. Kommer i håg exakt allt!
Det minnet ska jag bevara längst av alla minnen, jag ska bevara det i mitt hjärta.
Saknar dig hela tiden.
Kommentarer
Trackback
