underbaramicke

Kom nyss hem från jobbet. Allt känns så tomt.
Jag hörde "Nothing compares 2 u" på radion, på jobbet idag.
Vart stel i hela kroppen, tänkte på Micke. Ville bara skrika ut.
Men tur att jag var på jobbet. Så slapp jag skrika och få ett anfall.
Jag vet liksom ingenting. Vad ska jag göra med mitt liv?
Allt är ju så svårt. Man ska ju uppskatta att man får leva.
Men jag uppskattar inte det direkt, vilket kan förstås.
Innan allt var jag faktiskt en lycklig och glad människa.
Folk kunde typ fråga hur jag orkar le så mycket.
Sån var jag. Glad och ett leende på läpparna.
Nu börjar jag gå ner i vikt, helt svart runt ögonen.
Ser inte Malin i spegeln, inte den glada i varje fall.
Ser en olycklig tjej som står undrande och frågar sig själv, varför skulle jag ens födas.
Så känns det! Hela livet har vart upp och ner.
Men när jag träffade Micke, MY GOD så glad jag har vart.
Nu finns han inte, och självklart är jag inte lycklig.
Men jag försöker hela tiden. Hela jävla tiden.
Ingen anar nog hur svårt det är. Först det overkliga händer en själv.
Men jag hoppas att det här är det sista som händer. Inga mer olyckligheter.
F.r.o.m Decemer förra året. Dec: gick  Mickes mormor bort, Jan: Gick en av mina bästa vänners styvfar bort, Maj: Gick den andra bästa vännens morfar bort... September ett datum som svetsat sig fast i mitt hjärta och huvud gick min älskade Micke bort. Den äldsta gick först, den yngsta sist. men vad är oddsen? Tre människor jag bryr mig om och verkligen älskar förlorar en familjemedlem? jag vet inte, finns inga ord.... Hatar detta, hatar hatar hatar...
MICKE VARFÖR FINNS DU INTE KVAR? VARFÖR FINNS DU INTE HÄR, DÄR JAG ÄR? DU LOVADE ATT VI SKULLE BLI GAMLA I HOP....... VARFÖR? VARFÖR? NI SOM TOG MICKE, SKULLE HA TAGIT MIG I STÄLLET...

Ärkeängeln Michael:
Frukta inte ljuset som visar sig i mörkret.
Den som fruktar bär ej ett rent hjärta.


Den som väntar på nått gott,
väntar aldrig för länge...
Hur länge ska jag behöva vänta för att få se dig igen?
Vi möts igen, det vet både du och jag.

Snart är det prick två månader sen. Känns jäkligt sjukt. Är detta sant!?
Har tiden verkligen runnit iväg så? Och har jag varit ensam så länge?
Jag saknar honom hela tiden, biter verkligen i hop stenhårt. Och försöker att tänka positivt ändå.
Men det är jäkligt svårt. Vet liksom inte hur jag ska leva ett normalt liv. Fast jag försöker, har vart ute i lördags.
Det var trevligt och kul. Men mitt liv suger känns det som. Och lyllos alla jävlar som får sova med den dom älskar varje natt. Och bara ta det för givet. Det gjorde jag alltid med Micke. Klart jag sover med han liksom. Men jag mös varje jävla sekund. Vi somna direkt i varandras famn,helt jävla underbart. Min mamma sa en gång den man älskar somnar man direkt i famnen på, man känner sig trygg. Som ett litet barn tryggt i mammans famn. Jag håller med.
Så kändes det med Micke. Tryggt, mysigt,varmt och alldeles jävla underbart.

En liten fågel viska i mitt öra,
att Micke tyckte om mig SÅÅÅ grymt mycket.
Och att han aldrig titta åt nån annans håll.
Jag var det enda i hans tankar.

-Fast å andra sidan älskling, det visste jag redan.
Vi visste båda två vart vi hade varandra.

Saknar dig så otroligt, det vet du.
Saknar våran "sovställning" med dig.
Ligger alltid den, fastän jag sover ensam.
I hopp om att du endå kanske ligger brevid.

Tack för att vi två träffades, tack för att du tog mig under dina vingar.
Tack för att jag fick träffa jordens, nu himlens varmaste och starkaste ängel.
Tack för allt tröst jag fått i hårda tider, tack för alla leende du gett mig.
Tack för att jag fick älska dig, och fick kärlek tillbaka.

Mest tack för att DU lärde mig vad kärlek är.
Hade ingen aning om att den var så här underbar.
JAG ÄLSKAR DIG, SÅ DET SVIDER I HJÄRTAT!



Du är, och förblir
den underbaraste människan
som mina ögon skådat.
Min lilla räka!

Jag vill tacka ALLA mina underbara vänner. Nu inser jag verkligen vilka vänner jag har.
Ni är helt otroliga och underbara. Jag vet att jag tjatar mycket. Men tack för att ni orkar lyssna och ta itu med mig.
Jag är inte riktigt mig själv, men det kommer komma.
Och tack min underbara familj. Tack mamma Mari och lillesyster Maria.


Alla mina underbara vänner ska en varsin ros!
Gullepluttar är nu hela bunten.

Älskar er alla!

När Micke levde klagade jag jämt på att det bara var jag som ringde han.
Han tyckte inte lika, han tyckte han ringde mig minst lika mycket.
Vi sågs varje dag, vi var ju varje dag, ska man behöva prata i telefonen
86963 ggr om dan, så tyckte han typ. Jag tyckte ja det kan man väl om man älskar varandra.
Han tyckte jämt allmänt att det var jobbigt att prata i telefonen. Han orkade ofta inte heller svara
när nån ringde han. Sån var han.
Men när jag ringde från Turkiet då hörde man att han vart riktigt glad (han var ju glad annars också när man ringde).
Det är ju självklart.
Hursomhelst. Nu märker jag, ja Micke du hade rätt... Du ringde mig väldigt mycket, jämt och ständigt.
Även fast du inte gillar att prata i telefonen. Min telefon har vart helt tyst. Visst ringer mina vänner och messar.
Men inte som med Micke. Helt tyst! Ingen signal, ingen bild på Micke och inte texten ÄLSK! Som det stod när han ringde.
Jag och Micke vaknade på morgonen, gick till våra jobb. Man kunde nästan klocka oss, från kl 8:30 började vårt messande. Och vi messade varandra hela dagen tills både slutade kl 16. Sen ringde vi varandra, antingen han eller jag.
Efter nån timme. Sen sågs vi igen. På jobbet så brukade dom säga att jag aldrig skulle klara mig utan min mobil.
Då sa jag bara, jag kan inte rå för att min pojkvän messar mig. Och vad skickade vi för mess kan man ju undra?
 "Nu går jag på toan vad gör du?" "Jag ska snart äta lunch" "Ska vi hyra film ikväll?" "Jag saknar dig, saknar du mig?"
Men nu är telefonen tyst, så tyst... Saknar min älskling så fruktansvärt. Inte för samtalen.
Utan för att han är förjävlaste vackraste och underbaraste människan som finns/fanns.



Ärtan, det är tomt.
Kan inte sluta tänka på dig.
Kom...

Skratt och tårar står nära, nu har jag märkt det.
Ni kan se mig glad och lycklig på jobbet.
Men i mitt huvud finns bara Micke, och mina hjärteslag slår för Micke.
Jag skrattar och är glad där. Jag skrattar och är glad hela tiden.
Men minst en gång om dagen bryter jag i hop.
Jag är inte glad, jag är inte lycklig och jag skrattar inte från hjärtat.
För mitt hjärta är krossat.
Jag bryter i hop, skriker och ber att Micke ska ta "kontakt" med mig
därifrån han är. Om han kan. Jag vill bara prata med honom.
Jag vill bara säga "Jag älskar dig" en sista gång.
Så skratt och tårar, är precis exakt lika nära.
Tänk er en cirkel, den har inget slut. I mitten finner man skrattet, och tårarna.
Det slutar aldrig, smärta tar aldrig slut. Jag blir så jävla ledsen.
Nu måste jag sova, hoppas att om min älskling kan så ligger han brevid mig
i den kalla natten. Och håller om mig i sin stora famn, med sina stora händer på mitt höftben.


Älskade ängel.
Vi syns igen.
Då ska jag laga lasagne till dig.
Och mysa.
Älskar dig min Ärta

Jag vaknade. Kan inte somna om.
Drömde om Micke. Allting är så verkligt.
Ibland är drömmarna bara konstiga, men oftast verkliga.
Jag saknar min ärta så otroligt mycket,
inget går över som folk säger. Och varför säger dom ens det?
Det kommer ju aldrig gå över.
Jag drömde härom natten.
Att jag och Micke var på BB, och jag födde vårt barn.
En dotter, men jätte mycket mörkt hår, och jätte lik sin pappa.
Med Mickes stora läppar och lite hans näsa. Så gullig.
Men sen vaknade jag. Då vart jag så arg. Jag vill
fortsätta drömma. Micke vart så glad när jag födde vårt barn.
Och jag med, jag grät av lycka.
Det lär jag ju aldrig få uppleva.
Jag grät i går, och sa till mamma att jag kommer
nog leva minst 40 år till (63 år). Det är så orättvist.
Och under mitt liv, kommer jag ha i tankarna:
"Det skulle vara jag och Micke"!



Saknar dig hela tiden.
Önskar jag kunde göra nått.
Ärtan <3 Bävis

Här är en insändare som
jag skrev i den lokala tidningen.
( Där det stod om Mickes olycka)

Du kom in i mitt liv som en virvelvind. Du var den gladaste,roligaste och underbaraste människan. Ibland kunde jag fråga dig hur du alltid var så glad och pigg. Och du bara log mot mig. Jag önskar att jag hade träffat dig tidigare. Det känns som du sådde ett frö i mitt hjärta men har inte hunnit avslutat det du påbörjade. Det hade precis bara börjat, det underbara och roliga livet jag skulle få leva med dig. Allt känns så overkligt. Jag har så ont i mitt hjärta, och det ekar i mitt huvud. Kommer du aldrig komma och lägga dig brevid mig? Ingenting kan jämföras med dig. Jag Älskar Dig.

Men igår tog jag till mig modet.
Så gick jag till Mickes grav. Ingen sten hade kommit ännu,
men det tar tid. Var fint där, men tomt.
Jorden har hårdnat som täcktes över kistan.
Jag grät och grät. Pratade med Micke. Jag sa att jag var arg
över att han bara har lämnat mig. Men det var ju inte hans val.
Men jag kan inte hjälpa att jag blir arg, och typ frusterad.
Sen berättade jag lite om andra saker.
Ritade en bild på en ängel och skrev en dikt till honom.
Hoppas du gillar det Micke :o)

Livet utan dig är egentligen inget liv.
Men jag måste stanna ett tag här.
Kommer sen. Älskar dig Ärtan

I dag skulle jag och mamma skjutsa Carro till pendeltåget.
Såg Mickes pappas bil vid kyrkogården.
Jag blev genast stel i kroppen. Och kände mig kall.
Mickes familj är säkert där jätte ofta, och kanske vänner och så.
Jag har bara varit där en gång, trots att jag bor kanske 500 meter
från kyrkogården. Jag kan inte gå till graven, jag kan bara inte.
Förlåt Micke, du tror kanske att jag inte bryr mig.
Men det gör jag. Hoppas att du vet det. Även fast jag inte kan
komma till din grav. Trodde faktiskt att jag skulle gå varje dag, men
jag kan fan inte. Jag har vart där en gång.
Det känns lättare om jag inte har med Micke att göra på
ett tag. Eller missförstå mig rätt.
Jag menar, jag kan se han på bilder och så.
Men jag kan inte gå till graven, kan inte åka till Järna,
kan knappt höra nån prata om Järna. Jag vet inte, men så känns det.
Det känns lättare i hjärtat om jag inte "vet".
Svårt att förstå för er som läser. Ni tänker kanse att jag
är ett pucko som inte vill ha med Micke och göra.
Men så menar jag inte. Jag försöker bara överleva på mitt egna sätt.
Alla tar ju olika på sorgen, detta är mitt sätt att bearbeta.
Men jag skulle aldrig sluta titta på hans foton, eller videon med honom.
För i framtiden, vill jag kunna ta fram bilder på honom och le.
Inte bryta i hop, för att jag tidigare inte kunnat tittat på hans bilder.
Andra vill helst inte se han på nån bild.


Förlåt mig Micke.
Jag går till graven
när jag har blivit starkare.
Älskar dig, det vet du min Ängel

Vet inte vad jag ska säga längre.
Har inte skrivit här på ett tag.
Men nu har jag i alla fall jobbat, halvtid.
Känns rätt bra. Men saknaden efter Micke är oändlig.
Och varje gång det är nått, så tänker jag: "Jag kan ringa Micke och fråga" (!?)
Jag förstår inte mig själv. Jag vet att han är borta, men har ändå inte riktigt
vant mig vid det. Eller så vet inte mitt psyke ännu att han är borta.
Ja men jag saknar mitt andra halva SÅÅÅÅ otroligt mycket.
Jag drack 4 öl i fredags, det gick bra. Kände mig inte ledsen eller nåt.
Men jag tänkte på Micke, hur gott han skulle tycka att det
var med en öl.
Men jag fattar att jag aldrig mer kommer få se honom.
Det gör bara så ont. Om man spolar tillbaka till dom
tre första veckorna, så trodde jag aldrig att jag skulle komma så långt
som jag har gjort idag. Inte för att jag har kommit jätte långt, men endå.
Folk berömmer mig för min styrka hela tiden. Tack!
Hoppas endå i allt, att en dag så kommer jag tänka på Micke,
fyllas med värme i mitt hjärta och endå må bra även fast han inte
finns kvar. Och kunna njuta av livet.
Dit har jag inte kommit ÄN!


Sov gott Ängeln min!

Nu räcker det. Nu skriker jag. Vill inget mera.
Jag ringde min mamma, tusen gånger. Hennes mobil var avstängd.
Det brukar den ALDRIG vara. Jag vart rädd.
Jag ringer min syster och ber henne ringa mamma.
I samma veva ringer det  "Dolt nummer" till mig.
Det är mamma, som ligger på sjukhuset.
Hon har tuppat av på jobbet, fått jordens yrsel.
Så hon ska ligga kvar över natten. Dom ska röntga hennes huvud.
Ta olika prover och så. Jag ber snälla, snälla...
Mamma! Jag behöver dig mer än nånsin. Så jag hoppas verkligen det
inte är nåt.
Om det skulle vara nått med henne. Vet jag inte hur jag ska klara av det.

Räcker det inte med min Micke?

Jag håller mina tummar så hårt, och ber.
Inget ska hända min andra ängel, min mamma!

Livet är så tufft. Varför ska det vara så svårt och hårt?
Jag vill inte att det ska vara det allra enklaste, men jag hade ju helst
vilja slippa vissa delar av mitt liv.
Och jag hatar att det är Fredag. Hade Micke funnits här nu,
så hade vi suttit hemma hos han och ätit skräpmat och kollat film.
Sen hade Micke somnat före mig, han gjorde jämt det på fredagar.
Min älskling arbetade hårt i veckorna.
Sen hade jag lagt mig brevid han, i sängen och pussat honom.
Och han hade vänt sig om, och hållt om mig.
Sen hade jag somnat i min mans armar.

Allt känns så hårt.
Jag får aldrig mer sova
i min killes famn igen.


Dagarna går inget blir bättre.
Har en stark känsla av att jag ska få se min
älskade ärta igen!
Micke, ÄLSKAR DIG!

När jag och Micke satt och pratade i soffan en gång. Så sa jag att jag vill ha hus. Inte idag, utan i framtiden.
Vi var överens. Men sen sa han att han skulle vara med och inreda, eller till och med att kanske BARA han skulle göra det. Nej sa jag då, du ger mig 50/50 i handen, så
inreder jag. För vet ni vad han ville ha... Då ska jag berätta det.
Vi var hemma hos Mickes farmor (världens sötaste), ni vet hur äldres människor möbler är?
Blommigt, brunt,plysch,tomtar och troll o.s.v. Jag var livrädd hos henne, hon hade jätte mycket dockor och troll som stirrade ont på mig. Hursomhelst, så nämner Micke att han ska ha farmors bord. Nej sa jag. Aldrig!
Sen ville Micke ha skinnfällar, jag tror det snackades om nått älghuvud också, stort klumpigt icke snyggt mahogny eller vad de är för soffbord. Nej tack! Micke såg lite sur ut, och sa att joho han hade visst smak och kunde inreda vårat hem.
Men sen så sa jag en smart idé. Då tittade jag på honom med min allra sötaste blick och sa : "du kan få en egen friggebod på gården, där får du inreda HELT själv" . Ja de tyckte han var bra. Men förstå, jag blir livrädd när en "söt" porlinsdocka stirrar på mig, fatta då att ha ett stort älghuvud hängandes nånstans. Klart att han skulle fått vara med och bestämma, tråkigt om bara jag skulle göra det. Men jag kommer i håg att jag skratta så mycket åt hans inredningsplaner.
BLÄÄ BLÄÄ!
Men han verkade nöjd över friggeboden, där han och grabbarna skulle sitta. Och jag skulle bergis få laga mat åt en hög män med baksnus. Fan det va så roligt att planera såna här saker med Micke, ibland var det på allvar i bland inte.

Jag köpte gardiner och prylar hem till Micke som vi stod och beundrade ett tag.
Han verkade på riktigt gilla att beundra ett par gardiner. Tillsammans med mig.
- Ja det blev jätte fint Malin, tack! Sa han.


Kul vi hade, jag har aldrig skrattat mer i hela
mitt liv. Som jag har gjort med dig.

Jag har aldrig tyckt om att få kramar av människor,
jag har aldrig tyckt om när nån tycker synd om mig och ska trösta.
Däremot har jag alltid älskat uppmärksamhet.

I dag:
Det känns skönt att få kramar i sorgen,
jag tycker synd om mig själv.
Hatar att om jag kliver in i ett rum är uppmärksamheten
riktad mot mig p.g.a allt som har hänt.

Men allt har en mening sägs det. Jag hittar faan ingen mening i det här som hänt.
Jag känner inte att det ALLS kommer gå över. Efter begravningen var det inte alls bättre.
Jag känner ingenting, förutom att jag älskar och saknar Micke så jävla mycket
att det går inte att beskriva med ord.

Jag har börjat jobba. Känns tungt, det tar emot. Allt tar emot just nu!
Jag vet inte vad jag ska säga om saker och ting. Jag vet inte vad jag ska göra.

Jag är den sista tjejen Micke älskat, han är den första jag älskat på riktigt.
Men nu vet jag i alla fall vad kärlek är. Tack min ängel.


Älskling jag saknar dig så!