R.I.P 850422-080902
- Rolig
- Alltid glad
- Självsäker
- Snygg
- Söt
- Underbar pojkvän
- Underbar vän
- Djurälskare
- Lättlärd/Läshuvud
- Tränad
- Furir
- Mys galen
- Mat älskare
- Underbar bror/son
- Ställde alltid upp
- Han kunde man lita på
- Kattägare
- MC - fantast
- "Simpsons" - älskare
- Påhittig
- Äventyrslysten
- Busig
Självklart så finns det ytterligare
1000 saker som Micke är.
I morgon, Fyra veckor..
Hemskt, overkligt och jobbigt fortfarande. Jag drömmer hela tiden om Micke. Allt är
så verkligt, helt sjukt. Är det han som pratar på riktigt i mina drömmar?
Jag klarar inte av att tänka på han om nätterna innan jag ska sova,
då gråter jag mig bara till sömns. Och det är så jobbigt. Allt är så jobbigt.
Jag älskar honom, jag är jätte kär, men han är inte vid min sida.
Eller han kanske är vid min sida, men jag ser honom inte.
Jag ser dig enbart i mina drömmar.
Men är du här med mig alltid?
Jag hör viskningar genom natten,
är det du som vill säga nåt?
Du kan inte komma dit jag är,
men jag komma till dig.
Det kanske tar tid, kommer inte än.
Men jag kommer aldrig sluta älska dig.
Men vi syns i mina drömmar tills dess.
Låna mig dina vingar i natt.
Kom till mig min ängel.
Jag saknar dig så det gör ont.
Vill verkligen att du ska vara här.
Dagen 2/9-08. Mycket skrivet, men värt det.
En helt vanlig tisdag.
Jag vaknade gick till jobbet klockan 7:00.
Messade lite med Micke under lunchen, vi skulle käka thaimat och planera
vår framtid lite. Skulle "förbättra" vårt förhållande. Vi var båda glada, såg fram emot det.
Vi var ett litet tönt par.
Sen gick jag till stan, mötte upp min syster. Vi gick till mitt jobbs kontor.
Min syster skulle söka jobb, och jag skulle hämta tidrapporter. Klockan var ungefär 16 då.
Sen lämnade min syster mig, jag gick på stan tills klockan var 17:05, då min buss skulle gå.
Jag gick in på Åhlens, såg gosedjuret som Micke ville ha. Jag log lite för mig själv, och tänkte att
jag skulle köpa den till han. Klockan var ca 17:00, jag gick snabbt mot bussen. Åkte hem.
När jag kom hem gjorde jag mat. Åt lite. Satte mig vid datan. Sen kom mamma hem.
Det ringde på mammas telefon. Mamma började gråta. Jag frågade var det va, men hon ville inget säga.
Så skrek jag att hon behövde inte behandla mig som en unge. Då sa hon sätt dig i soffan.
Jag ville stå, så jag sa nej jag kan stå.
Mamma satt i soffan, och sa "det har hänt en sak"
Sen ställde hon sig brevid mig. Och jag sa, det är Micke va?
Då nickade mamma med huvudet, och sa "Ja, det är Micke"...
Då blev det svart, jag skrek. Slog mamma,och viftade med armarna.
Föll ihop, spotta ut snuset på golvet. Och skrek. Och grät.
Mamma grät jätte mycket. Jag visste vid detta tillfälle att det bara
hade vart en olycka. Jag hade ett hopp om han fortfarande levde.
Jag ringde hans bror, han frågade vart jag hade hört det ifrån.
Sen avlsutade han med, vi får hoppas att det inte är Micke.
För den killen som har åkt på MC:n har dött. Han lever inte.
Jag levde på ett hopp dessa timmar, jag vankade fram och tillbaka.
Skrek, och grät.
Jag ringde till polisen. Dom sa att jag skulle åka till sjukhuset. Där får jag veta.
Sen var vi på väg till sjukhuset, då ringde min mobil. Ett nummer jag inte hade.
Det var Mickes brorsas tjej. Hennes ord var: "Det var Micke som åkte MC:n, han är borta. Det var han"
Jag trodde först hon sa att de inte var han, jag va lättad. Men jag var tvungen att fråga om och om igen.
Till slut insåg jag, att det var han. Jag bröt i hop, utanför mammas lägenhet på väg till bilen.
Och började springa. Jag sprang tillbaka till lägenheten. Min systers killkompis sprang efter mig,
och försökte stoppa mig.
Vi åkte till sjukhuset, så jag skulle få lugnande. Det visade sig att Mickes bror,pappa,pappas flickvän + hennes barn, och hans brors flickvän satt i ett rum. Jag gick in till dom. Brevid rummet, i ett annat rum låg Micke.
Vi hade en doktorn (otroligt snäll vill jag tillägga), hon frågade om jag ville se honom. Jag trodde han levde.
"Nej Malin, Micke är borta. Han kommer inte tillbaka". Jag grät, och grät. Ville inte se han. Jag vill inte.
Men sen så tänkte jag att det är nog bäst för en själv om man går in.
Så doktorn följde med mig in. Jag bröt ihop. Föll ner på golvet.
Där låg han, på en brits. En filt ända upp till bröstet nästan, ena handen på filten. Och med höger kind vänd mot kudden.
Brevid fanns ett bord, med ett ljus och en bibel.
Jag grät och skrek. "AAAAAAAAAAAAAA, NEEEEEEEEEEEEEJ" Var det som kom ut ur mig.
Varför, nej, nej... jag vill inte. Han får inte lämna mig. Han är inte död, jag såg han blicka, är ni säkra på att han är borta.
Tusen grejer i mitt huvud. Och ett hjärta, mitt hjärta som krossades i tusen bitar. Jag kände på hans hand, kollade på hans fingrar. Sa till doktorn att jag älskar hans händer, han har de finaste händer jag sett på en kille. Han var helt kall.
Och hans stora och alltid så röda läppar var vita. Det hade bara gått fyra timmar, men han såg inte ut som Micke riktigt.
Jag tog mig tid. Pratade med han. Viskade i hans öra en massa olika saker. Och avslutade sen med, Jag älskar dig för evigt. Gick ut till resten av familjen. Jag ville bara åka hem. Kunde inte vara kvar. Fick insömningspiller av sjukhuset.
Kom hem, pratade,skrek och grät. Tog ett piller och somnade. Jag drömde den härligaste drömmen om Micke den natten. Den var så verklig. Kändes som att han var där på riktigt och pratade med mig.
Sen dess har jag räknat dagarna. Först var det 2 dagar sen jag träffade honom och pratade med honom. Sen 5,10,15 och nu 24 dagar sen. Det känns mer tomt för var dag. Men jag hoppas jag tar mig igenom det här.
Älskade ängel. Jag älskar dig så starkt.
Jag gråter så mycket tårar.
Mitt hjärta blöder.
Vila i frid
Tillägnat Michael
Jag tror det var kärlek vid första ögonkastet.
Det var vi, du och jag. Det var kärlek.
Vi fick varandra att skratta,
vi fick varandra att känna oss trygga.
Vi kände kärlek.
Aldrig har jag skapat detta band,
såsom jag skapat med dig.
Det var vi hela tiden.
En dag kom det plötsligt.
Jag ska aldrig mer få se min kärlek.
Aldrig mer få röra, känna eller prata med honom.
Han drog sitt sista andetag, och nån gav honom
vingarna han ska få bära i himlen.
"Den vackraste ängeln av dom alla"
har nån viskat i mitt öra.
Det är du.
Jag är kvar ensam utan dig,
får aldrig mer röra,känna eller prata med dig.
Men du lever i mitt hjärta.
Och varje hjärtslag slår för dig.
Jag vet att du sitter i himlen,
med dina vackra guldvingar
blickar ner på mig och viskar till mig:
"Malin jag önskar vi kunde mysa nu, älskar dig"
Men det gör så ont att höra orden,
när du inte säger dom samtidigt som jag får titta dig i ögonen.
För evigt kärlek.
För evigt en ängel..
23 Dagar
Och det blir större och större saknad för var dag. Kommer han verkligen aldrig tillbaka?
Jag måste hitta ett nytt sätt att leva på.
Igår var det begravning, den var fin.
Micke var en lättsam människa, men ibland skulle det var annorlunda.
Jag har aldrig gjort nått värre i hela mitt liv, än det jag var tvungen att gå igenom i går.
Jag satt jätte nära kistan, jag ville bara att han skulle banka på den och komma ut.
Jag ville verkligen inte att han skulle ligga där inne. Jag var så rädd inför begravningen,
kunde inte sova natten innan. Mådde illa. Känns som jag har lämnat han för alltid nu.
Men jag vet inte, jag vet ingenting längre. Jag glömmer allt, och kommer inte i håg saker och ting.
Jag hoppas att han på nått ser detta, och vet att jag älskar han från djupet av mitt hjärta.
Älskar dig, Vila i frid.
Du är min ängel
Fan vi hade så kul ÄLSK!
Jag var inte ens sur, jag kanske lät sur. Då blåste Micke ut läpparna och kolla surt på mig
och sa "jaha nu är hon sur". Sen log han. Och då skratta jag och sa att jag inte alls var sur.
När jag var ledsen och grät, så kramade han mig och tröstade mig.
Sen skrattade han alltid jätte mycket åt mig. För om jag kollar på "Extreme home makeover" så gråter jag.
Och då skrattade han åt mig. Och sa "vaa faan" och så hörde man hans höga skratt. Och jag började gråta ännu mer, och Micke tjöt av skratt.
När vi gick på stan ville jag hålla handen, men Micke gav mig bara fingret för att retas. Han sträckte ut lill fingret och
sa ta fingret då. Då vart jag putt. Och då fick jag hela handen. Jag gick jämt på vänster sida och höll i handen. Han tyckte aldrig att jag höll hårt, att han fick kämpa med att hålla händerna, haha!
Vi tjafsade alltid om vad vi skulle titta på, på tv:n. Men vem gör inte det. Men vi hade mycket favorit program tillsammans.
Till slut började Micke till och med gilla Desperate Housewives, och Sex & The city. Haha! Men de fick ingen veta.
Men jag avslöjade det. Han visste till och med rollernas namn. Gabrielle, Carlos, Samantha o.s.v.
Vi fira midsommar i öregrund. Jag var sjuk och kunde knappt prata. Men Micke försökte göra mig glad. Och få mig att skratta, han gjorde roliga miner. Sa sjuka saker. Man kan inte låta bli att le då.
Vi busade jämt, jag var som en tonårspojke.
Och när vi var på bio, då höll vi jämt hand som ett ny kärt par,eller satt och smekte varandra lite på armarna/benen och så. Det var så mysigt!
Hans bästa tjejkompis fyllde år i somras. Och hon bjöd på oskalade räkor som förrätt. Jag älskar räkor, men har aldrig skalat. Så Micke lärde mig att skala, han verkade så stolt över det. "Du vickar lite på stjärten.. Ja så där, duktig" Som en pappa. Jag tyckte han pratade för högt, jag skämdes haha!
Det här är bara små saker. Men han gjorde allt för mig, och jag allt för honom.
Han är den finaste människan jag mött. Jag älskar han så mycket. Man inser inte vad man har först man förlorar det!
Men jag har vetat hela tiden att jag hade den underbaraste pojkvännen på jorden.
Fredagen innan, så sa jag innan jag gick "Micke jag älskar dig" Så stod jag i hallen och vänta på ett svar. Han halvsov.
Sen sa jag det igen. Till slut kom ett ynkligt "Desamma" fram.. Så gick jag.
Hade jag vetat att det var hans sista helg i livet. Hade jag aldrig lämnat hans sida.
FAN oxå! Micke varför du? Det finns gott om onda människor, som inte förtjänar ett korv öre.
MICHAEL <3 MALIN
Bild efter bild
Inser att jag faktiskt aldrig kommer få se dessa miner igen. Eller röra vid han.
Lukta på honom. Krama om honom , eller han mig.
Jag gråter och säger, jag vill inte, jag vill inte hela tiden.
JAG VILL INTE ATT DU SKA VARA BORTA MICKE!
Vi skulle ju leva ett liv i hop. Vi skulle ju ha ett hus. Och du skulle ha en friggebod med dina saker.
Jag tror aldrig jag kommer att komma över detta.
Jag vet vart du är. Du är i Thailand, med en splitter ny mc och åker.
Sen badar du. Och fiskar stora fiskar tror jag.
Men jag vill att du ska vara här med oss alla. Alla vi som saknar och älskar dig.
Hoppas du har det bra i alla fall.
Billy saknar pappa också, det märks. Hon söker tröst hos mamma hela tiden.
Hon vill gosa, och verkar vara ledsen.
Fy fan vad livet är orättvist. Den vackraste, absolut snällaste killen fick gå.
VARFÖR? Snälla, vill ha dig här ju.
Imorgon är det begravning för dig. Hoppas det blir vackert. Det är du värd. Du är värt allt guld på denna
jord.
Jag behöver dina armar i natt, jag behöver dig mer nu än nånsin.
Om du håller mig hårt, så håller vi om varandra för alltid.
Jag älskar dig. Dina minnen lever kvar i mitt hjärta, din bild lever i mitt huvud.
Och ditt ljus släcks aldrig hos mig...
Nu känns det
Han kommer aldrig mer tillbaka. Om två dagar har det gått tre veckor.
Och det känns för jävligt tungt. OM jag bara fick prata med han igen.
19 dagar så har Micke inte funnits här. Han är totalt borta.
Jag får aldrig röra han, kyssa han eller vara med han överhuvudtaget.
Jag är helt skakig. Mår illa. Orkar inte skriva mer.
älskar dig min älskling!
Evighets sekunder
Hoppas inte Mickes sista sekunder i livet var evighets sekunder. Som kändes plågsamma.
Jag har hört att han dog på en gång, slapp lida.
Om han fick en chans att kämpa, då hade han vart den tappraste kämpen. Det vet jag.
Men skönt, det känns skönt med vetskap att han slapp lida. Men hur kan man veta det.
Den sista personen som såg honom, var den som körde bilen.
Hon sa att han såg rädd ut. RÄDD!? Jag har aldrig sett Micke rädd, ALDRIG!
Alla miner har då den killen haft, men ingen rädd min.
Tur att jag slapp se. Men så känner jag att han var rädd dom sista sekunderna i sitt liv,
och jag fanns inte där. Där för honom. Det gör så ont i hjärtat.
Jag tänker på honom varje dag, drömmer om honom varje natt.
Önskar honom tillbaka hela tiden.
Älskar dig, min ängel!
Usch
Han försvann så hastigt, jag har tusen saker kvar att säga.
Jag älskar honom. Och min kärlek är besvarad. Men min kärlek finns inte längre kvar på jorden.
Om nån kommer till himlen, så är de Micke. Och han har säkert vingar av guld.
Fast lätta som fjädrar.
Jag vill bara prata med honom, fråga varför, varför?
Just nu känns det som jag aldrig kommer känna så här för NÅN annan.
Finns ingen som han. Ingen kunde göra mig så glad, på så några sekunder
som han, den underbaraste killen jag vet.
Man säger alltid när nån har gått bort, allt det bra om den personen.
Men faktum är att de finns inget dåligt hos Micke. Ingenting alls.
Utan han var verkligen den här underbara, varma och roliga människan som
fastna i folks hjärta efter bara ett möte.
Jag kollade på bilder nyss.
Det känns som flera år sen vi knäppte dom bilderna. Känns så långt tillbaka.
Jag är så rädd att minnena efter honom ska suddas ut.
Jag börjar glömma saker så lätt. Läste nånstans att man kan göra det när man sörjer.
Jag älskar dig, Kung av Kärlek.
Jag älskar dig så mycket.
Kyssar till dig, genom den kalla natten.
Orkar inte.
Det blir bara sämre och sämre. Inget blir bättre, jag blir inte lugnare.
Saknar dig så jävla mycket. Vill bara vara med dig. Det här tär så mycket på mig.
Jag grät som fan idag. Vill inte. Jag kan inte undvika att bli förbannad heller.
Och det är så mycket jag vill berätta för dig. Så fort jag kommer på nått tänker jag "ååh det ska jag berätta för Micke".
Varför vill inte hjärnan fatta att du inte kommer tillbaka? Det känns som jag inte orkar leva mera.
Men måste, klart jag måste leva. Du var den jag såg min framtid med. Jag är så självisk, tänker bara på mig just nu.
Hoppas du ser mig, hoppas du är här och kramar mig då och då.
Det känns som att du sover med mig om natten, fastän det är kallt. Jag vill tro det, därför ska jag tro de.
Det var solsken på min födelsedag i går, var det du som fixade det?
Hursomhelst. Jag vet inte vad jag ska säga. Älskar dig. Vill ha svar. Har mycket kvar att säga till dig.
Bland mina sista meningar innan du gick bort sa jag "Älskar dig, kan inte leva utan dig"...
Jag älskar dig, försöker leva kvar.. Utan Micke. Men det är det värsta jag har gjort i hela mitt liv.
Tomt
Jag ser bara hans glada min framför mig när han skulle ge mig hans present som han köpt. (han var jämt så stolt över presenter som han skulle ge mig )
Om han nu hade varit här med mig.
Och det känns så tomt. I elva dagars tid har jag vaknat upp själv i sängen.
Jag vet inte hur mycket mer jag klarar av. Mitt hjärta gör så ont, mitt huvud är så tomt.
Mamma vill hela tiden göra saker för mig, med mig.
Men jag vill inte göra nått. Jag vill bara att Micke ska komma tillbaka.
Det är det enda jag önskar mig.
Det är så overkligt att han är borta, jag får nästan nypa mig själv.
Igår låg jag i sängen och tänkte innan jag skulle somna.
Så tänkte jag att detta var bara en mardröm, att snart skulle jag vakna och se Micke ligga brevid mig och hålla om mig.
Allt känns så verkligt i mina drömmar, som att jag lever två liv.
Ett med Micke, och ett här. Vi pratar och umgås, har kul och sånt. Men sen vaknar jag och inser att de bara var en dröm.
Och det är då det kommer, alla tårar och ensamheten. Det här är det värsta som hänt mig i mitt liv.
Men jag vet att varje natt får jag se honom, min Michael. Och de gör mig glad.
Älskar dig! Det är så tomt, och kallt utan dig ÄLSKLING!
Micke
Min pojkvän omkom 2/9- 2008.
Det är elva dagar sen. Och jag kände att jag ville skriva av mig.
Skapade därför en blogg. Som kommer vara som terapi för mig.
Jag vill börja med några ord om Micke.
Han kom in i mitt liv, han väckte nåt hos mig som jag inte visste fanns.
Han väckte upp mig från alla mina dåliga förhållanden,
och gav sig själv.
Han gav sig själv och var sig själv.
Rolig,busig,påhittig,glad,underbara,vacker, listan kan göras lång.
Det vi hade och delade, är det bästa som hänt mig.
Men nu är allt borta, jag har ingen längre att dela det med.
I bland grälade han med mig och jag med han, mest om små saker faktiskt.
Men ingen är perfekt.
För när vi var med varandra, bara hemma i soffan eller vad som helst.
Så glömde vi tid och rum, och det var bara vi.
Jag älskade det, jag älskade varje stund jag fick dela med honom.
Och det gjorde han med.
Min älskade,älskling... Det gör så ont i mitt hjärta, nu när jag förlorat ljuset i mitt liv.
Känns som det aldrig mer kommer att brinna.
Du finns i mitt hjärta för alltid.
