Kan inte sova
Drömde om Micke. Allting är så verkligt.
Ibland är drömmarna bara konstiga, men oftast verkliga.
Jag saknar min ärta så otroligt mycket,
inget går över som folk säger. Och varför säger dom ens det?
Det kommer ju aldrig gå över.
Jag drömde härom natten.
Att jag och Micke var på BB, och jag födde vårt barn.
En dotter, men jätte mycket mörkt hår, och jätte lik sin pappa.
Med Mickes stora läppar och lite hans näsa. Så gullig.
Men sen vaknade jag. Då vart jag så arg. Jag vill
fortsätta drömma. Micke vart så glad när jag födde vårt barn.
Och jag med, jag grät av lycka.
Det lär jag ju aldrig få uppleva.
Jag grät i går, och sa till mamma att jag kommer
nog leva minst 40 år till (63 år). Det är så orättvist.
Och under mitt liv, kommer jag ha i tankarna:
"Det skulle vara jag och Micke"!
Saknar dig hela tiden.
Önskar jag kunde göra nått.
Ärtan <3 Bävis
Från tidningen
jag skrev i den lokala tidningen.
( Där det stod om Mickes olycka)
Du kom in i mitt liv som en virvelvind. Du var den gladaste,roligaste och underbaraste människan. Ibland kunde jag fråga dig hur du alltid var så glad och pigg. Och du bara log mot mig. Jag önskar att jag hade träffat dig tidigare. Det känns som du sådde ett frö i mitt hjärta men har inte hunnit avslutat det du påbörjade. Det hade precis bara börjat, det underbara och roliga livet jag skulle få leva med dig. Allt känns så overkligt. Jag har så ont i mitt hjärta, och det ekar i mitt huvud. Kommer du aldrig komma och lägga dig brevid mig? Ingenting kan jämföras med dig. Jag Älskar Dig.
Graven
Så gick jag till Mickes grav. Ingen sten hade kommit ännu,
men det tar tid. Var fint där, men tomt.
Jorden har hårdnat som täcktes över kistan.
Jag grät och grät. Pratade med Micke. Jag sa att jag var arg
över att han bara har lämnat mig. Men det var ju inte hans val.
Men jag kan inte hjälpa att jag blir arg, och typ frusterad.
Sen berättade jag lite om andra saker.
Ritade en bild på en ängel och skrev en dikt till honom.
Hoppas du gillar det Micke :o)
Livet utan dig är egentligen inget liv.
Men jag måste stanna ett tag här.
Kommer sen. Älskar dig Ärtan
Förlåt mig Micke.
Såg Mickes pappas bil vid kyrkogården.
Jag blev genast stel i kroppen. Och kände mig kall.
Mickes familj är säkert där jätte ofta, och kanske vänner och så.
Jag har bara varit där en gång, trots att jag bor kanske 500 meter
från kyrkogården. Jag kan inte gå till graven, jag kan bara inte.
Förlåt Micke, du tror kanske att jag inte bryr mig.
Men det gör jag. Hoppas att du vet det. Även fast jag inte kan
komma till din grav. Trodde faktiskt att jag skulle gå varje dag, men
jag kan fan inte. Jag har vart där en gång.
Det känns lättare om jag inte har med Micke att göra på
ett tag. Eller missförstå mig rätt.
Jag menar, jag kan se han på bilder och så.
Men jag kan inte gå till graven, kan inte åka till Järna,
kan knappt höra nån prata om Järna. Jag vet inte, men så känns det.
Det känns lättare i hjärtat om jag inte "vet".
Svårt att förstå för er som läser. Ni tänker kanse att jag
är ett pucko som inte vill ha med Micke och göra.
Men så menar jag inte. Jag försöker bara överleva på mitt egna sätt.
Alla tar ju olika på sorgen, detta är mitt sätt att bearbeta.
Men jag skulle aldrig sluta titta på hans foton, eller videon med honom.
För i framtiden, vill jag kunna ta fram bilder på honom och le.
Inte bryta i hop, för att jag tidigare inte kunnat tittat på hans bilder.
Andra vill helst inte se han på nån bild.
Förlåt mig Micke.
Jag går till graven
när jag har blivit starkare.
Älskar dig, det vet du min Ängel
Vet inte
Har inte skrivit här på ett tag.
Men nu har jag i alla fall jobbat, halvtid.
Känns rätt bra. Men saknaden efter Micke är oändlig.
Och varje gång det är nått, så tänker jag: "Jag kan ringa Micke och fråga" (!?)
Jag förstår inte mig själv. Jag vet att han är borta, men har ändå inte riktigt
vant mig vid det. Eller så vet inte mitt psyke ännu att han är borta.
Ja men jag saknar mitt andra halva SÅÅÅÅ otroligt mycket.
Jag drack 4 öl i fredags, det gick bra. Kände mig inte ledsen eller nåt.
Men jag tänkte på Micke, hur gott han skulle tycka att det
var med en öl.
Men jag fattar att jag aldrig mer kommer få se honom.
Det gör bara så ont. Om man spolar tillbaka till dom
tre första veckorna, så trodde jag aldrig att jag skulle komma så långt
som jag har gjort idag. Inte för att jag har kommit jätte långt, men endå.
Folk berömmer mig för min styrka hela tiden. Tack!
Hoppas endå i allt, att en dag så kommer jag tänka på Micke,
fyllas med värme i mitt hjärta och endå må bra även fast han inte
finns kvar. Och kunna njuta av livet.
Dit har jag inte kommit ÄN!
Sov gott Ängeln min!
Fy f*n!
Jag ringde min mamma, tusen gånger. Hennes mobil var avstängd.
Det brukar den ALDRIG vara. Jag vart rädd.
Jag ringer min syster och ber henne ringa mamma.
I samma veva ringer det "Dolt nummer" till mig.
Det är mamma, som ligger på sjukhuset.
Hon har tuppat av på jobbet, fått jordens yrsel.
Så hon ska ligga kvar över natten. Dom ska röntga hennes huvud.
Ta olika prover och så. Jag ber snälla, snälla...
Mamma! Jag behöver dig mer än nånsin. Så jag hoppas verkligen det
inte är nåt.
Om det skulle vara nått med henne. Vet jag inte hur jag ska klara av det.
Räcker det inte med min Micke?
Jag håller mina tummar så hårt, och ber.
Inget ska hända min andra ängel, min mamma!
Vänja mig
Det är så hopplöst att man måste "vänja sig".
Jag måste vänja mig att Micke inte ringer mig,
jag kan inte prata med han, vi delar inte vardagliga bestyr..
ALLT! ALLT! Jag måste vänja mig.
Jag vill inte, vill inte...
Hopplöst, hjärtat har så ont.
Ingen kan förstå vad mitt hjärta känner nu, eller inte känner.
Jag har verkligen ont där, har aldrig trott att man kan ha ont där.
Men tydligen.
Hur kan människor överleva sånt här?
Hur kan jag överleva det här?
Micke du är världens underbaraste.
Mitt hjärta slår enbart för dig.
Du lever fortfarande genom mig.
Hårt
Jag vill inte att det ska vara det allra enklaste, men jag hade ju helst
vilja slippa vissa delar av mitt liv.
Och jag hatar att det är Fredag. Hade Micke funnits här nu,
så hade vi suttit hemma hos han och ätit skräpmat och kollat film.
Sen hade Micke somnat före mig, han gjorde jämt det på fredagar.
Min älskling arbetade hårt i veckorna.
Sen hade jag lagt mig brevid han, i sängen och pussat honom.
Och han hade vänt sig om, och hållt om mig.
Sen hade jag somnat i min mans armar.
Allt känns så hårt.
Jag får aldrig mer sova
i min killes famn igen.
Dagarna går inget blir bättre.
Har en stark känsla av att jag ska få se min
älskade ärta igen!
Micke, ÄLSKAR DIG!
Kom och tänka på...
Vi var överens. Men sen sa han att han skulle vara med och inreda, eller till och med att kanske BARA han skulle göra det. Nej sa jag då, du ger mig 50/50 i handen, så
inreder jag. För vet ni vad han ville ha... Då ska jag berätta det.
Vi var hemma hos Mickes farmor (världens sötaste), ni vet hur äldres människor möbler är?
Blommigt, brunt,plysch,tomtar och troll o.s.v. Jag var livrädd hos henne, hon hade jätte mycket dockor och troll som stirrade ont på mig. Hursomhelst, så nämner Micke att han ska ha farmors bord. Nej sa jag. Aldrig!
Sen ville Micke ha skinnfällar, jag tror det snackades om nått älghuvud också, stort klumpigt icke snyggt mahogny eller vad de är för soffbord. Nej tack! Micke såg lite sur ut, och sa att joho han hade visst smak och kunde inreda vårat hem.
Men sen så sa jag en smart idé. Då tittade jag på honom med min allra sötaste blick och sa : "du kan få en egen friggebod på gården, där får du inreda HELT själv" . Ja de tyckte han var bra. Men förstå, jag blir livrädd när en "söt" porlinsdocka stirrar på mig, fatta då att ha ett stort älghuvud hängandes nånstans. Klart att han skulle fått vara med och bestämma, tråkigt om bara jag skulle göra det. Men jag kommer i håg att jag skratta så mycket åt hans inredningsplaner.
BLÄÄ BLÄÄ!
Men han verkade nöjd över friggeboden, där han och grabbarna skulle sitta. Och jag skulle bergis få laga mat åt en hög män med baksnus. Fan det va så roligt att planera såna här saker med Micke, ibland var det på allvar i bland inte.
Jag köpte gardiner och prylar hem till Micke som vi stod och beundrade ett tag.
Han verkade på riktigt gilla att beundra ett par gardiner. Tillsammans med mig.
- Ja det blev jätte fint Malin, tack! Sa han.
Kul vi hade, jag har aldrig skrattat mer i hela
mitt liv. Som jag har gjort med dig.
...
Aldrig
jag har aldrig tyckt om när nån tycker synd om mig och ska trösta.
Däremot har jag alltid älskat uppmärksamhet.
I dag:
Det känns skönt att få kramar i sorgen,
jag tycker synd om mig själv.
Hatar att om jag kliver in i ett rum är uppmärksamheten
riktad mot mig p.g.a allt som har hänt.
Men allt har en mening sägs det. Jag hittar faan ingen mening i det här som hänt.
Jag känner inte att det ALLS kommer gå över. Efter begravningen var det inte alls bättre.
Jag känner ingenting, förutom att jag älskar och saknar Micke så jävla mycket
att det går inte att beskriva med ord.
Jag har börjat jobba. Känns tungt, det tar emot. Allt tar emot just nu!
Jag vet inte vad jag ska säga om saker och ting. Jag vet inte vad jag ska göra.
Jag är den sista tjejen Micke älskat, han är den första jag älskat på riktigt.
Men nu vet jag i alla fall vad kärlek är. Tack min ängel.
Älskling jag saknar dig så!
R.I.P 850422-080902
- Rolig
- Alltid glad
- Självsäker
- Snygg
- Söt
- Underbar pojkvän
- Underbar vän
- Djurälskare
- Lättlärd/Läshuvud
- Tränad
- Furir
- Mys galen
- Mat älskare
- Underbar bror/son
- Ställde alltid upp
- Han kunde man lita på
- Kattägare
- MC - fantast
- "Simpsons" - älskare
- Påhittig
- Äventyrslysten
- Busig
Självklart så finns det ytterligare
1000 saker som Micke är.
I morgon, Fyra veckor..
Hemskt, overkligt och jobbigt fortfarande. Jag drömmer hela tiden om Micke. Allt är
så verkligt, helt sjukt. Är det han som pratar på riktigt i mina drömmar?
Jag klarar inte av att tänka på han om nätterna innan jag ska sova,
då gråter jag mig bara till sömns. Och det är så jobbigt. Allt är så jobbigt.
Jag älskar honom, jag är jätte kär, men han är inte vid min sida.
Eller han kanske är vid min sida, men jag ser honom inte.
Jag ser dig enbart i mina drömmar.
Men är du här med mig alltid?
Jag hör viskningar genom natten,
är det du som vill säga nåt?
Du kan inte komma dit jag är,
men jag komma till dig.
Det kanske tar tid, kommer inte än.
Men jag kommer aldrig sluta älska dig.
Men vi syns i mina drömmar tills dess.
Låna mig dina vingar i natt.
Kom till mig min ängel.
Jag saknar dig så det gör ont.
Vill verkligen att du ska vara här.
Dagen 2/9-08. Mycket skrivet, men värt det.
En helt vanlig tisdag.
Jag vaknade gick till jobbet klockan 7:00.
Messade lite med Micke under lunchen, vi skulle käka thaimat och planera
vår framtid lite. Skulle "förbättra" vårt förhållande. Vi var båda glada, såg fram emot det.
Vi var ett litet tönt par.
Sen gick jag till stan, mötte upp min syster. Vi gick till mitt jobbs kontor.
Min syster skulle söka jobb, och jag skulle hämta tidrapporter. Klockan var ungefär 16 då.
Sen lämnade min syster mig, jag gick på stan tills klockan var 17:05, då min buss skulle gå.
Jag gick in på Åhlens, såg gosedjuret som Micke ville ha. Jag log lite för mig själv, och tänkte att
jag skulle köpa den till han. Klockan var ca 17:00, jag gick snabbt mot bussen. Åkte hem.
När jag kom hem gjorde jag mat. Åt lite. Satte mig vid datan. Sen kom mamma hem.
Det ringde på mammas telefon. Mamma började gråta. Jag frågade var det va, men hon ville inget säga.
Så skrek jag att hon behövde inte behandla mig som en unge. Då sa hon sätt dig i soffan.
Jag ville stå, så jag sa nej jag kan stå.
Mamma satt i soffan, och sa "det har hänt en sak"
Sen ställde hon sig brevid mig. Och jag sa, det är Micke va?
Då nickade mamma med huvudet, och sa "Ja, det är Micke"...
Då blev det svart, jag skrek. Slog mamma,och viftade med armarna.
Föll ihop, spotta ut snuset på golvet. Och skrek. Och grät.
Mamma grät jätte mycket. Jag visste vid detta tillfälle att det bara
hade vart en olycka. Jag hade ett hopp om han fortfarande levde.
Jag ringde hans bror, han frågade vart jag hade hört det ifrån.
Sen avlsutade han med, vi får hoppas att det inte är Micke.
För den killen som har åkt på MC:n har dött. Han lever inte.
Jag levde på ett hopp dessa timmar, jag vankade fram och tillbaka.
Skrek, och grät.
Jag ringde till polisen. Dom sa att jag skulle åka till sjukhuset. Där får jag veta.
Sen var vi på väg till sjukhuset, då ringde min mobil. Ett nummer jag inte hade.
Det var Mickes brorsas tjej. Hennes ord var: "Det var Micke som åkte MC:n, han är borta. Det var han"
Jag trodde först hon sa att de inte var han, jag va lättad. Men jag var tvungen att fråga om och om igen.
Till slut insåg jag, att det var han. Jag bröt i hop, utanför mammas lägenhet på väg till bilen.
Och började springa. Jag sprang tillbaka till lägenheten. Min systers killkompis sprang efter mig,
och försökte stoppa mig.
Vi åkte till sjukhuset, så jag skulle få lugnande. Det visade sig att Mickes bror,pappa,pappas flickvän + hennes barn, och hans brors flickvän satt i ett rum. Jag gick in till dom. Brevid rummet, i ett annat rum låg Micke.
Vi hade en doktorn (otroligt snäll vill jag tillägga), hon frågade om jag ville se honom. Jag trodde han levde.
"Nej Malin, Micke är borta. Han kommer inte tillbaka". Jag grät, och grät. Ville inte se han. Jag vill inte.
Men sen så tänkte jag att det är nog bäst för en själv om man går in.
Så doktorn följde med mig in. Jag bröt ihop. Föll ner på golvet.
Där låg han, på en brits. En filt ända upp till bröstet nästan, ena handen på filten. Och med höger kind vänd mot kudden.
Brevid fanns ett bord, med ett ljus och en bibel.
Jag grät och skrek. "AAAAAAAAAAAAAA, NEEEEEEEEEEEEEJ" Var det som kom ut ur mig.
Varför, nej, nej... jag vill inte. Han får inte lämna mig. Han är inte död, jag såg han blicka, är ni säkra på att han är borta.
Tusen grejer i mitt huvud. Och ett hjärta, mitt hjärta som krossades i tusen bitar. Jag kände på hans hand, kollade på hans fingrar. Sa till doktorn att jag älskar hans händer, han har de finaste händer jag sett på en kille. Han var helt kall.
Och hans stora och alltid så röda läppar var vita. Det hade bara gått fyra timmar, men han såg inte ut som Micke riktigt.
Jag tog mig tid. Pratade med han. Viskade i hans öra en massa olika saker. Och avslutade sen med, Jag älskar dig för evigt. Gick ut till resten av familjen. Jag ville bara åka hem. Kunde inte vara kvar. Fick insömningspiller av sjukhuset.
Kom hem, pratade,skrek och grät. Tog ett piller och somnade. Jag drömde den härligaste drömmen om Micke den natten. Den var så verklig. Kändes som att han var där på riktigt och pratade med mig.
Sen dess har jag räknat dagarna. Först var det 2 dagar sen jag träffade honom och pratade med honom. Sen 5,10,15 och nu 24 dagar sen. Det känns mer tomt för var dag. Men jag hoppas jag tar mig igenom det här.
Älskade ängel. Jag älskar dig så starkt.
Jag gråter så mycket tårar.
Mitt hjärta blöder.
Vila i frid
Tillägnat Michael
Jag tror det var kärlek vid första ögonkastet.
Det var vi, du och jag. Det var kärlek.
Vi fick varandra att skratta,
vi fick varandra att känna oss trygga.
Vi kände kärlek.
Aldrig har jag skapat detta band,
såsom jag skapat med dig.
Det var vi hela tiden.
En dag kom det plötsligt.
Jag ska aldrig mer få se min kärlek.
Aldrig mer få röra, känna eller prata med honom.
Han drog sitt sista andetag, och nån gav honom
vingarna han ska få bära i himlen.
"Den vackraste ängeln av dom alla"
har nån viskat i mitt öra.
Det är du.
Jag är kvar ensam utan dig,
får aldrig mer röra,känna eller prata med dig.
Men du lever i mitt hjärta.
Och varje hjärtslag slår för dig.
Jag vet att du sitter i himlen,
med dina vackra guldvingar
blickar ner på mig och viskar till mig:
"Malin jag önskar vi kunde mysa nu, älskar dig"
Men det gör så ont att höra orden,
när du inte säger dom samtidigt som jag får titta dig i ögonen.
För evigt kärlek.
För evigt en ängel..
23 Dagar
Och det blir större och större saknad för var dag. Kommer han verkligen aldrig tillbaka?
Jag måste hitta ett nytt sätt att leva på.
Igår var det begravning, den var fin.
Micke var en lättsam människa, men ibland skulle det var annorlunda.
Jag har aldrig gjort nått värre i hela mitt liv, än det jag var tvungen att gå igenom i går.
Jag satt jätte nära kistan, jag ville bara att han skulle banka på den och komma ut.
Jag ville verkligen inte att han skulle ligga där inne. Jag var så rädd inför begravningen,
kunde inte sova natten innan. Mådde illa. Känns som jag har lämnat han för alltid nu.
Men jag vet inte, jag vet ingenting längre. Jag glömmer allt, och kommer inte i håg saker och ting.
Jag hoppas att han på nått ser detta, och vet att jag älskar han från djupet av mitt hjärta.
Älskar dig, Vila i frid.
Du är min ängel
Fan vi hade så kul ÄLSK!
Jag var inte ens sur, jag kanske lät sur. Då blåste Micke ut läpparna och kolla surt på mig
och sa "jaha nu är hon sur". Sen log han. Och då skratta jag och sa att jag inte alls var sur.
När jag var ledsen och grät, så kramade han mig och tröstade mig.
Sen skrattade han alltid jätte mycket åt mig. För om jag kollar på "Extreme home makeover" så gråter jag.
Och då skrattade han åt mig. Och sa "vaa faan" och så hörde man hans höga skratt. Och jag började gråta ännu mer, och Micke tjöt av skratt.
När vi gick på stan ville jag hålla handen, men Micke gav mig bara fingret för att retas. Han sträckte ut lill fingret och
sa ta fingret då. Då vart jag putt. Och då fick jag hela handen. Jag gick jämt på vänster sida och höll i handen. Han tyckte aldrig att jag höll hårt, att han fick kämpa med att hålla händerna, haha!
Vi tjafsade alltid om vad vi skulle titta på, på tv:n. Men vem gör inte det. Men vi hade mycket favorit program tillsammans.
Till slut började Micke till och med gilla Desperate Housewives, och Sex & The city. Haha! Men de fick ingen veta.
Men jag avslöjade det. Han visste till och med rollernas namn. Gabrielle, Carlos, Samantha o.s.v.
Vi fira midsommar i öregrund. Jag var sjuk och kunde knappt prata. Men Micke försökte göra mig glad. Och få mig att skratta, han gjorde roliga miner. Sa sjuka saker. Man kan inte låta bli att le då.
Vi busade jämt, jag var som en tonårspojke.
Och när vi var på bio, då höll vi jämt hand som ett ny kärt par,eller satt och smekte varandra lite på armarna/benen och så. Det var så mysigt!
Hans bästa tjejkompis fyllde år i somras. Och hon bjöd på oskalade räkor som förrätt. Jag älskar räkor, men har aldrig skalat. Så Micke lärde mig att skala, han verkade så stolt över det. "Du vickar lite på stjärten.. Ja så där, duktig" Som en pappa. Jag tyckte han pratade för högt, jag skämdes haha!
Det här är bara små saker. Men han gjorde allt för mig, och jag allt för honom.
Han är den finaste människan jag mött. Jag älskar han så mycket. Man inser inte vad man har först man förlorar det!
Men jag har vetat hela tiden att jag hade den underbaraste pojkvännen på jorden.
Fredagen innan, så sa jag innan jag gick "Micke jag älskar dig" Så stod jag i hallen och vänta på ett svar. Han halvsov.
Sen sa jag det igen. Till slut kom ett ynkligt "Desamma" fram.. Så gick jag.
Hade jag vetat att det var hans sista helg i livet. Hade jag aldrig lämnat hans sida.
FAN oxå! Micke varför du? Det finns gott om onda människor, som inte förtjänar ett korv öre.
MICHAEL <3 MALIN
Bild efter bild
Inser att jag faktiskt aldrig kommer få se dessa miner igen. Eller röra vid han.
Lukta på honom. Krama om honom , eller han mig.
Jag gråter och säger, jag vill inte, jag vill inte hela tiden.
JAG VILL INTE ATT DU SKA VARA BORTA MICKE!
Vi skulle ju leva ett liv i hop. Vi skulle ju ha ett hus. Och du skulle ha en friggebod med dina saker.
Jag tror aldrig jag kommer att komma över detta.
Jag vet vart du är. Du är i Thailand, med en splitter ny mc och åker.
Sen badar du. Och fiskar stora fiskar tror jag.
Men jag vill att du ska vara här med oss alla. Alla vi som saknar och älskar dig.
Hoppas du har det bra i alla fall.
Billy saknar pappa också, det märks. Hon söker tröst hos mamma hela tiden.
Hon vill gosa, och verkar vara ledsen.
Fy fan vad livet är orättvist. Den vackraste, absolut snällaste killen fick gå.
VARFÖR? Snälla, vill ha dig här ju.
Imorgon är det begravning för dig. Hoppas det blir vackert. Det är du värd. Du är värt allt guld på denna
jord.
Jag behöver dina armar i natt, jag behöver dig mer nu än nånsin.
Om du håller mig hårt, så håller vi om varandra för alltid.
Jag älskar dig. Dina minnen lever kvar i mitt hjärta, din bild lever i mitt huvud.
Och ditt ljus släcks aldrig hos mig...
Nu känns det
Han kommer aldrig mer tillbaka. Om två dagar har det gått tre veckor.
Och det känns för jävligt tungt. OM jag bara fick prata med han igen.
19 dagar så har Micke inte funnits här. Han är totalt borta.
Jag får aldrig röra han, kyssa han eller vara med han överhuvudtaget.
Jag är helt skakig. Mår illa. Orkar inte skriva mer.
älskar dig min älskling!
Evighets sekunder
Hoppas inte Mickes sista sekunder i livet var evighets sekunder. Som kändes plågsamma.
Jag har hört att han dog på en gång, slapp lida.
Om han fick en chans att kämpa, då hade han vart den tappraste kämpen. Det vet jag.
Men skönt, det känns skönt med vetskap att han slapp lida. Men hur kan man veta det.
Den sista personen som såg honom, var den som körde bilen.
Hon sa att han såg rädd ut. RÄDD!? Jag har aldrig sett Micke rädd, ALDRIG!
Alla miner har då den killen haft, men ingen rädd min.
Tur att jag slapp se. Men så känner jag att han var rädd dom sista sekunderna i sitt liv,
och jag fanns inte där. Där för honom. Det gör så ont i hjärtat.
Jag tänker på honom varje dag, drömmer om honom varje natt.
Önskar honom tillbaka hela tiden.
Älskar dig, min ängel!
